Hej och välkommen till den offentliga öppningen av maqt och välkommen till min nya blogg. Jag kommer fortsätta att skriva på www.sofiasoderling.se ett tag till sen får vi se om det blir att jag flyttar även den hit. Jag ser med spänning framemot att lära känna er alla och det ska bli så kul att få dela med mig av vad som händer i mitt liv.

Jag arbetar som lärare på en skola dels i en förskoleklass men också som specialpedagog. Jag är utbildad förskollärare, sv/so 7-12 år och specialpedagog.

Här kommer du att kunna läsa om min vardag som sådan men också kring mina politiska åsikter och tankar. Jag tillhör inget parti som det är nu, eftersom jag helst enkelt är lite flytande och kan inte riktigt bestämma mig vem som tar hand om mina hjärtefrågor på bästa sätt. Vem vet det kan vara så att just mitt bloggande här kommer kanske att leda mig rätt.

Jag har fyra pojkar och två flickor. Detta är min äldsta flicka som tog studenten i somras. Min önskan är att hon blir en självständig kvinna och kan leva ut sitt liv utan att behöva en man att leva igenom. Att kunna stå på egna ben och förverkliga sina önskningar utan styrningar från någon annan.

Det är så lätt att som kvinna att förverkliga någon annans drömmar och ställa sig i andra rum. Att inte ta den plats som man har rätt till eller bli respekterad för vad man är utan ska formas till det som någon annan tycker man ska vara.

Om du går in i ett klassrum med elever på högstadiet eller gymnasiet är det främst killarna som tar plats, de hörs och syns medan de flesta tjejer anpassar sig och försöker vara duktiga och duga till.

Nu ligger jag i min säng tillsammans med några av dem.jag älskar mest.
Brevid mig på ena sida sover prinsessan och på andra vår lilla Tarzan.

Jag har har alltid låtit mina barn vara nära, dygnet runt. När de stora var små satte jag in en xtra säng för att alla skulle få plats.

Postat med WordPress för Android

Tokungen vad jag älskar henne.

Idag var vi i Växjö och herrejisses vad de var folk på Samarkand. Jag blev rent trött i huvudet om inte helt snurrig. Skulle vilja prova några saker jag hittade men jag orkade inte trängas. Jag vet faktiskt inte varför jag kände så för egentligen är jag en riktig asfalt och småstadstjej.
Vi fick iallafall se dessa filurer.

God morgon nu kör vi Lördag. Idag ska lilla-hjärtat på kalas och sen en tur till staden.

Vi föräldrar har kommit överens om att när det är kalas ska vi ge barnen 20:- istället för paket. Det för att minska konkurrens och för att alla ska ha möjlighet att kunna gå på kalas.

Sen är det en stor fördel för alla om det centrala inte vad man ger eller får utan att det är upplevelsen och kalaset som sätts i fokus.

Jag som har sex barn har gått igenom många barnkalas och set många olika varianter, får nog säga att denna är bland toppen av bäst.

Ännu en arbetsvecka Slut. Dagarna går i rasande far. Kanske är det så att mitt specialpedagogsuppdrag börjar ta sin form och jag ser fram emot nya utmaningar. Lära mig nya saker är ett nöje. Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer se mig som fullärd. För hur tråkigt skulle inte livet vara då.

I går var jag verkligen helt slutkörd. Jag somnade under Lillemans nattning och även om jag ville gå upp igen så kunde jag inte , då hela kroppen totalstrejkade. Nu har jag sovit i 10 h, men skulle nog kunna sova lika länge till.

Det har varit så många extra timmar och kvällsmöten den sista tiden.

Oktober är här och det betyder att julen närmar sig med stormsteg.

Julen innebär mycket mys och trevligheter med familjen, Lite längre ledighet och barnen har redan nu fyllt önskelistan.

Men det som är en självklarhet för oss är inte det för alla. I alla år som jag levde ensam med mina barn våndades jag inför julen, att inte kunna ge mina barn det som deras kamrater fick. Att de skulle få skämmas eller må dåligt när kamraterna började prata julklappar. Att det inte heller fanns några morföräldrar eller en stor släkt gjorde våndan ännu större. Jag skulle inte bara axla mitt dåliga samvete utan också andras som egentligen borde stå för sina beslut själv.

Jag tar inte upp detta för min skull utan för alla andras som sitter i den situation som jag gjorde i över 10 år. De som har det kämpigt och får sträva varje dag.