Jag har motivationen, viljan och kunskapen men får inte de rätta förutsättningarna.
Jag vill nog påstå att många lärare och andra pedagoger känner samma maktlöshet pga bristen av lärare och stora grupper av barn och elever.
Jag tror att fler med jag känner att det inga lösningar är långsiktiga utan vi agerar eldsläckning där ingen riktigt ser att det fortfarande pyr.

Mina stora barn är i den åldern nu då de ska välja vilken riktning de ska gå i livet. En ska välja linje till gymnasiet och de andra högskolan. Det är svårt att ge dem några råd, för det de väljer är kanske avgörande för vad de kommer att ägna sitt liv åt. Men de är uppvuxna med en mamma som är pedagog och inte en jurist. Har jag påverkat dem utan att säga något.

Vi har så olika förutsättningar i livet. Någon är uppvuxen i en företagsfamilj och får lära sig allt om hur det är, någon annan i en lärare familj och en tredje i en familj som inte sett yrke som prio ett.

vad kan vi göra för att ge alla barn förutsättningar, till att få uppleva mer än sin egen erfarenhet.

Jag har en dröm men mina minimala erfarenheter sätter stopp.

Jag skulle vilja starta ett företag, där jag fick utföra något av det jag brinner för. Jag skulle vilja handleda, utveckla yrkes professioner och projekt.

Vad hindrar mig. Jo främst är det kontakter sen erfarenhet av att starta företag och att göra reklam för mig.

Jag tror att dels bör det finnas mer av information kring olika yrken men också entreprenörskap på skolorna och andra instanser. Att kunna ge fler möjlighet att få förverkliga dina drömmar.

Vi är uppe med tuppen. Lilleman vaknade i samma ordning klockan 06 för en slurk välling. Jag har funderat på mitt bloggande och då jag även bloggar på www.sofiasoderling.se vill jag förtydliga mina tankar kring bloggandet.

Denna portal kommer att fungera som ett bollplank, där jag kan ventilera lite djupare tankar medan www.sofiasoderling.se är mer privat kring mitt familjeliv. Visst kommer det att sammanflätas och vad som sker sedan blir att se, men just nu ser det ut på detta viset. det handlar ju lite om hur denna bloggportalen utvecklas och vad de andra bloggarna kommer att ta upp för ämnen. Givetvis är man välkommen på båda och vill man få en uppfattning om vem jag egentligen är så välkomna.

Det är inte alltid lätt med kärleken och förhållande, vardagen sliter och drar, Vi är olika personligheter med olika åsikter som ska samsas och forma en familj. Vad gör man när åsikterna går i sär, vad gör man för att båda ska få lika stor plats. Skiljer vi oss för lätt eller är det så att vi kämpar för länge.

Borde det finnas förhållande kurser.

Det ständiga dåliga samvetet biter dig där bak. Är du på jobbet så får du dåligt samvete för att ditt barn var trött på morgonen och egentligen borde vara hemma en dag för att vila upp sig. När du väl är hemma så får du dåligt samvete för att du inte är på jobbet. Unnar du sig själv något så får du dåligt samvete för att kanske skulle du köpt något nyttigare en den snygga tröjan på MQ.

Är detta typiskt kvinnligt. Jag har ställt mig frågan flera gånger men har inte riktigt fått svar. Bär vi kvinnor på mer dåligt samvete än män och varför i så fall.

Hennes mun ler men hennes ögon ger en blick som jag känner igen från så många gånger förr. Det är inget äkta leende , det inger falskhet och ger mig kalla kårar.

Vad är det med kvinnor och avundsjuka. jag har sett den, känt den och upplevt den på nära håll. Jag förstår verkligen inte varför man inte kan unna en syster att det går bra. Jag förstår verkligen inte varför man måste förminska någon annan för att själv ska känna sig större. Varför inte backa upp varandra och stötta varandra.

Jag mår själv mycket bättre om jag känner att jag kan ge någon en möjlighet att växa. Jag tycker om att berömma mina kollegor eller kvinnan i kassan. Tanken att jag kanske kan få någon att må bra av några få ord är för mig glädje i sig.

Att vara feminist har blivit en ny innebörd. Jag har ständigt sedan barnsben talat om lika villkor och blivit sedd som feminist. Men blev det annorlunda efter förra valet.

Alla dessa nakna kvinnor och håriga armhålor, dessa guppande bara bröst och kvinnor som revolterar i målade överkroppar eller gjutna vaginor.

Helt plötsligt så känns det som ofeministiskt att vilja vara hemma länge med sina barn eller tycka det är roligt och trevligt med mode och skönhet. Har jag nu helt plötsligt blivit ett hot mot feministen eller vad är feminism.

Feminism ligger inte i orakade ben eller armhålor inte heller i en halvnaken dans på instagram med tofsar på bröstvårtorna för att påvisa att former är vackert. Former är vackert, kvinnokroppar är vackra oavsett hur de ser ut. Det är just det som är det viktiga. Att vi alla har lika värde kvinna som kvinna eller kvinna som man eller man som man.

Det handlar om mänskligheten och rätten att få vara den människa man är, älska vem man behaga och få samma villkor man som kvinna. Att inte behöva vara rädd på gatorna för att du är kvinna eller bli tvingad till saker mot din vilja för att du bär ett kvinnligt kön. Att vara trygg i sitt land eller sitt hem.

Jag ska inte behöva skämmas för att jag vill vara hemma med mina barn, jag ska inte heller behöva vara hemma om jag inte vill eller om min familj inte har den möjligheten. Jag är inget hot mot feminismen för jag målar mig eller rakar armhålan för det är definitivt inte detta det handlar om.

Kvinnokroppen är vacker oavsett hur man ser ut, varför exponerar den som ett objekt. Oavsett om du dansar hulahula med bara bröst för att visa dina lite större former eller om du visar en benig rumpa är det att exponera. Varför blir det så extremt, jag förstår inte. Jag ser inte det naturliga i att guppa barbröstad med tassels på brösten, däremot finns naturligheten i att amma sitt barn.

Anna Lindberg är gästbloggare på maqt och hon skriver bla att framgång inte är någon slump utan att framgång är något vi förtjänar! De som tror att framgång är en slump eller ren tur anser hon har bekymmer. Det är heller ingen slump, att vissa lyckas och andra inte. Först efter att ha upplevt motgång, vet man vad hårt arbete verkligen är och vad det innebär att kämpa!

Jag kan inget annat än att hålla med henne.

Jag gick ut grundskolan utan avgångsbetyg, vi kan säga att jag var en elev som alla hade gett upp hoppet om. En sådan som lärarna säger att det är inget att göra åt henne. Det var inte så att jag var en värsting utan mer än skugga som gick omkring med ett hopp att ingen skulle se mig eller säga mitt namn.

Mina dåliga betyg och min negativa syn på livet var inte grundade på att jag inte ville bli något utan för att jag helt enkelt inte fick de rätta förutsättningarna från något håll.

Jag skämdes, kände mig totalt misslyckad och det var något jag kämpade för att vända.

Ingen annan än jag vände skeppet. Jag ville ge mina barn en mamma att vara stolt över, ge dem andra förutsättningar än dem jag själv fått.

Jag kämpade och idag har jag båda tagit igen vad jag då förlorade och läst på universitet och högskola , jag älskar att förkovra mig som ett bevis att jag verkligen kan. Jag älskar att lära nya saker och jag älskar utmaningar.

Det var verkligen ingen annan än jag själv som fick kämpa. Det var vare sig tur eller en slump att jag blev vad jag är utan en gåva till mig själv som jag fick kämpa mig till.